Så var det då dags för den efterlängtade långnavigationen. För första gången skulle jag få flyga på riktig färdplan, prata med flygtrafikledning och navigera över en längre sträcka en bara runt kända trakter här i Stockholm.
Planerandet sägs var halva flygningen, men som nybörjare är det lätt att bli överambitiös och jag har säkert lagt minst lika mycket tid på planering som själva flygandet. Men nu har jag i alla fall en hyggligt bra mall på Google Drive som jag kan återanvända efter ytterligare förfining.
Jag mötte upp med Sven på Skå Edeby i strålande väder klockan 8 i morse. Prognosen skvallrade om en analkande varmfront från väster, och tvärtom mot vad de flesta tror är varmfronter lika med regn. Frågan var om vi skulle hinna ner till Jönköping och därifrån innan molnhöjden blev för låg. Enligt prognosen borde det gå.
Efter att ha registrerat färdplanen på nätet och gjort klart den sista planeringen tog vi ut kärran, tankade fullt och var redo för start. Nästan ingen vind och vi startade bana 29 för att sedan gå söderut mot Gnesta och inpasseringen till Skavsta. Vi ropade upp flygtrafikledningen och aktiverade vår färdplan. I retur fick vi en transponderkod att ställa in och klart till den höjd vi begärt. Nu var det flygning i kontrollerat luftrum som gällde!
Efter att ha blandat ihop ett par sjöar i Sörmland (de ser ruggigt lika ut uppifrån) hittade jag så småningom rätt sjö och närmade mig inpasseringen i Skavstas kontrollzon. Vi fick klart att påbörja inflygningen mot bana 26. Det är en mäktig känsla att flyga in mot en "riktig" flygplats. En stor bred och lång asfaltsbana med fina markeringar, inflygningsljus och hela baletten. Något helt annat än den gräsplätt där jag växt upp. Väl på finalen blev vi ombedda att göra en 360 eftersom en RyanAir-kärra skulle starta. Det blev två hela varv innan kusten var klar. Vi hade redan bestämt att inte göra en riktig landning eftersom det kostar pengar, men vi flög in mot banan, drog sedan på och lämnade i riktning mot Norrköping.
Nu blev det stressigt. Knappt hade vi lämnat Skavstas kontrollzon bakom oss förrän det var dags att ropa upp Norrköping Kungsängen. Vi fick klart rakt in och gjorde en riktig landning. Efter en kort bensträckare var det upp igen och nu i stort sett rakt västerut utmed de Östgötska sjöarna, dvs Roxen med flera. Så småningom närmade vi oss Borensberg där vi plötsligt blev uppropade på radion och ombedda att hålla undan för ett restriktionsområde där det pågick skjutningar. Sådana uppmaningar är absolut värda att följa.
Det är rätt platt i Östergötland, och att urskilja ett flygfält av gräs bland alla andra fält är inte det lättaste. Småningom såg ett fält något grönare ut än omgivningen och mycket riktigt visade det sig vara Motalas flygklubbs lilla äng. Vi gjorde en studs och drog sedan upp högre än vad jag tidigare flugit med det här planet. 4500 fot kanske inte låter så mycket jämfört med de 38000 fot en stor jet-kärra ligger och cruisar på, men med en liten pappstrut som Piper PA-28 så tar det en stund att ta sig upp dit.
När vi hade passerat förbi Ödeshög svängde vi ut över Vättern och drog oss mot Visingsö för ytterligare en studs. Nu var det inte så långt kvar till Jönköping där vi skulle luncha, och i det läget gäller det att behålla skärpan och inte tänka att man är nästan framme. Ny kontakt med flygtrafikledningen och en inflygning där vi tog hjälp av ILS-systemet för att hålla lite koll på att vi låg rätt. Det kändes otroligt mäktigt att få flyga in och landa, och att sedan få taxa in och ställa upp på plattan. Coolast var att få gå in genom dörren märkt med ett C för Crew :)
Raggmunk med fläsk stod på menyn och sedan fick vi gå upp i tornet. Klart intressant att se hur man jobbar där med att hantera inkommande och avgående flyg. Och att få se att det är en riktig människa man pratar med i radion. Radiospråket är kortfattat och extremt standardiserat för att undvika missförstånd, och ibland kan det kännas som att prata med en robot.
Fronten närmade sig och vi insåg att det var bäst att dra innan regnet kom. Väl uppe på 3000 fot med kurs mot Skövde kom de första stänken, men vår fart (dessutom boostad av medvind) var snabbare än frontens, och det lättade ganska snabbt igen. Från Skövde gick det som på räls. Vi följde järnvägen via Töreboda, Finnerödja och upp till Laxå där vi återigen skulle göra en studs. Sista biten genade vi och följde en kraftledning i stället.
Dessvärre var det en bil ute och körde på banan (av okänd anledning) så vi bestämde oss för att fortsätta hemåt igen via Örebro där vi flög över fältet utan att landa. Mest för att få chansen att prata lite med flygtrafikledningen. Sista anhalten var Västerås, lätt att hitta eftersom man kan följa E20 dit. Lite svårt att se skyltarna dock. På Västerås fick jag prova på en instrumentinflygning, en så kallad NDB+ILS approach där jag bara använde radiohjälpmedel och inte fick lov att titta ut. Gick strålande och vi var precis där vi ville vara när vi nådde vår beslutshöjd. Hjulen i asfalten och sedan iväg igen. Sista benet hem till Skå var bara 20 minuter tack och lov. Jag var rejält trött när vi hade landat och kunda knappt lägga ihop två och två längre.
Summa summarum blev det ca 4 timmar och 20 minuters flygtid och ett rejält skutt framåt i min utbildningsplan. Nu är jag uppe i 28 timmar och endast 17 timmar återstår innan jag tidigast är redo för uppflygning. Det rör på sig!
Over and out!
http://jagflyger.posterous.com
