Igår satt jag bak i en SAS Boeing 737 från England till Stockholm på väg hem från en semesterresa. Idag fick jag sitta fram i gamla kära Helge Urban, eller SE-KHU som det fullständiga registreringsnumret är.
Temat för dagen var bedömingslandningar, dvs simulerad nödlandning med motorn på tomgång. Man börjar på 1000 fot och flyger längs medvindsbenet utmed banan, ungefär 500 meter vid sidan av. Tvärs den tänkta sättningspunkten drar man av gasen helt och hållet, och sedan gäller det att sjunka med den fart som ger längst glidsträcka: 76 knop med planet jag flyger.
Under vägen ned ska man bedöma avstånd och höjd till sättningspunkten och vid behov variera inflygningens längd och hur mycket klaff man tar ut så att man kommer ner precis där man tänkt sig. Det finns egentligen bara två saker att koncentrera sig på: Hålla 76 knop och hålla koll på var sättningspunkten är. Men det räcker och blir över. De första gångerna kom jag för lågt hela tiden och nådde inte hela vägen fram till fältet. Under övning blir det pådrag, men hade det varit skarpt läge hade jag i alla fall vid ett tillfälle hamnat i träden innan banan. Inte så bra. Efterhand gick det något bättre men fortfarande ganska skakigt.
Då tyckte Sven att han skulle kliva av, och jag fick öva vidare på egen hand. Och då minsann gick det hur bra som helst :) Totalt gjorde jag 8 egna landningar och till skillnad från en normal motorlandning blir det lite Biggles över det hela - genvägar eller långa krokar på vägen in för att komma in på precis lagom höjd, och ta ut klaff för att sänka farten och komma ner fortare när det behövs. En bedömningssport helt enkelt, precis vad det heter.
Faktum är att många piloter tävlar i bedömningslandning där det gäller att sätta planet exakt på en viss punkt. Nu har jag inga sådana ambitioner men att träna på detta regelbundet är något man bör göra även när man har sitt cert. Det handlar om att komma ner hel och hållen i ett nödläge, vilket man har väldigt goda chanser att göra om man har övat.
Under utvärderingen efteråt fick jag bra "betyg", men lite störd var nog Sven över att jag flyger bättre när han inte är med... Jag tror dock att jag helt enkelt skärper till mig då det blir mycket tydligare att det bara är jag som kan klara biffen.
Nästa gång ska vi fortsätta med fler nödprocedurer. Nu vet jag exakt hur jag ska göra för att komma ner till banan från en definierad punkt på 1000 fots höjd, men vad händer om man är på 3000 fot när motorstoppet inträffar? Ja, på något sätt ska man ner till den där 1000-fotspunkten, men exakt hur det går till får jag återkomma om, men jag förutsätter att vi inte pratar om störtdykningar. Där får Biggles hålla sig på mattan.
http://jagflyger.posterous.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar