Repetition är all inlärnings moder - "flyg krångligt" revisited

Den 29/9 var dagen då jag skulle flugit min långnav EK, dvs ensamflyga och landa på två "främmande" flygplatser. Rutten var planerad via Västerås och Norrköping samt några omvägar för att bränna av lite tid. 

Men vädret höll tyvärr inte för det. Så här såg det ut kl 14 idag, ungefär då jag skulle lättat från Västerås igen. Alldeles för mycket vatten i luften med dålig sikt och för låga moln.

I stället blev det till att harva runt på hemmaplan och repetera gamla moment på egen hand. På listan stod branta svängar, flygning i låg fart och nödprocedurer. Dessutom lite vingtippning "for good measure". Men framförallt, sa Sven, ska du ha jäkligt kul! Och det hade jag. 

Dagen till ära hade jag dessutom med mig mitt nyss inköpta headset, Lightspeed Zulu.2, som jag beställde från Mendelssohn Pilot Supplies i England. Det blev ca en tusenlapp billigare än att köpa dem via KSAB Pilotshop här i Sverige. De flesta som flyger köper egna headset efter ett tag. Finessen med de här är att de har aktiv brusreducering som effektivt stänger ute motorbullret genom att fasvända bullret och skicka ut det i hörlurarna. Buller och motbuller släcker ut varandra, och man hör radiokommunikationen betydligt bättre. Det i sin tur minskar stressen vilket höjer säkerheten.

Hur som helst så kom jag mig iväg och tog mig ut över Södra Björkfjärden. På radion ropade jag upp Stockholm kontroll, och fick en transponderkod samt klarering att gå upp på 2500 fot så att jag kunde börja öva på mina svängar. Det var ungefär så högt jag kunde gå utan att gå in i moln, och emellanåt kom det små Stratustrasor farande med duggregn i. 

De branta svängarna gick bra utan att jag tappade för mycket höjd. Max 100 fot klarade jag utan problem. Efter en stund gick jag ner och började träna på nödprocedurer. Simulerat motorbortfall på 2300 fot och glidflykt ner mot ett lämpligt fält på Adelsö. Jag kom lite för långt och hade förmodligen inte fått stopp på kärran innan slutet på fältet, men jag hade nog överlevt. Sådana frågor får jag förhoppningsvis aldrig svar på, för när man övar drar man på senast på 500 fot och avbryter. Och att det händer skarpt vill jag ju helst slippa också. 

Nästa försök gick lite bättre och jag övergick till låg fart och sedan lite vingtippning. Vingtippning låter enkelt, och att bara luta planet fram och tillbaka är inte så svårt, men tricket är att trampa åt andra hållet med pedalerna så att man bibehåller kursen. Den koordineringen är knepig att få till och det gick sådär tyckte jag. Det blir nog lite mer träning med lärare ombord på just det momentet.

Avslutningsvis gjorde jag en inflygning mot Skå med pådrag på låg höjd, dvs ett avbrutet landningsförsök. Inte för att jag inte kom ner, utan för att Sven ville att jag skulle öva på det. Andra gången gillt landade jag som vanligt. 

Idag passade jag återigen på att spela in min rutt med min iPhone. Som ni ser är jag tillbaka i "flyg krångligt"-fasen :)

Summa summarum en bra flygning idag även om det inte blev den långnav jag hade förberett. Men både Västerås och Norrköping ligger kvar, i alla fall om man undviker kartan i iOS 6, och jag hoppas på bättre väder nästa lördag. Och att TWR håller öppet. 

 

http://jagflyger.posterous.com

Ränna Roxen runt i rödrutig regnrock - Linköping tur och retur

Idag var det dags att på egen hand göra ett besök i Linköping. Min första lite längre navigationsrunda utan lärare bredvid. 

Som vanligt börjar det hela några dagar tidigare med att planera en lämplig rutt, som sedan slutplaneras samma dag med hänsyn till väder och vindar. Jag märker tydligt att det går mycket fortare att planera nu jämfört med tidigare. Nästan så att jag började undra om jag glömt något...

Efter en snabb sanity check av min planering ute på Skå Edeby var det bara att klättra upp i gamla hederliga Kalle Urban och göra sig klar. Upp på 1000 fot och ut ur området via Törnbyviken där jag ropade upp Stockholm control för att aktivera min färdplanoch begära 2000 fot.

Strax efter Gnesta blev jag övelämnad till Östgöta control och fick byta frekvens. Min planering var en rutt rakt över Skavsta men ovanför kontrollzonen. På grund av startande RyanAir blev jag vektorerad lite öster och söder om min tänkta rutt. I stället fick jag en strålande vy över Järnverket i Oxelösund på lite avstånd. Så småningom fick jag svänga västerut och flög längs Bråvikens nordsida tills jag var i höjd med Norrköpings flygplats (Kungsängen). Därifrån var det raka spåret mot inpasseringspunkten innan Linköping. Lite svår att hitta exakt var den var, men med lite vägskäl och annat gick det bra. Sista biten in mot flygplatsen tog jag hjälp av en radiofyr för att vara helt säker på var jag var någonstans.

2000 fot och 500'-delskarta är inte helt optimalt. Den funkar bättre på högre höjd och egentligen skulle jag nog valt min 250'-del i stället. Men till sist hittade jag fältet (det är 2km asfalt så hur svårt kan det va?). Landing och en kort bensträckare ute på plattan framför terminalbyggnaden. Jag ringde dessutom upp min lärare och berättade att jag var framme.

Därefter var det bara att hoppa in, ropa upp tornet och begära taxi till banan. Fast jag fick köra själv. Hemvägen var lite lättare eftersom jag lagt rutten via Dunker VOR-fyr, strax söder om Åkers Styckebruk. Det var egentligen bara att följa fyren hela vägen och över Kolmården infann sig den stora friden. Lugnt och behagligt och strålande utsikt över landskapet. Väl över Sörmland passerar man över massor av sjöar och når så småningom Mariefred. Därifrån är det raka spåret hem.

See the full gallery on Posterous

Väl hemma var det bara att ringa upp läraren igen, för han hade åkt därifrån för länge sedan. Han hade i alla fall ringt upp tornet i Linköping efter att jag varit där för att kolla hur jag hade skött mig. Tydligen bra :)

Efter tankning var det bara att baxa in kärran i Hangaren (med en vinsch eftersom jag var ensam) och be sig hemåt. Trött men nöjd!

Kolla in Skås coola "torn" ovan :)

I min utbildningsplan finns ytterligare en navigationsrunda på schemat. Då ännu lite längre och med två "utelandningar". På shortlist finns Västerås, Örebro och Borlänge. Det beror lite på om jag ska flyga på en helg eller en vardag. Många flygplatser har tornet stängt på helger, och så länge jag är elev finns det krav på att räddningstjänsten ska vara i tjänst när jag kommer dit. Vi får se hur vi får till det.

Innan dess ska jag dock göra en flygövning (med lärare) där vi ska träna på att flyga med maxlast. Känslan i planet blir en annan när man är som tyngst och med tyngpunkten ganska långt bak. Har jag hört!

 

http://jagflyger.posterous.com

Sidvind, Plasthatt och solen i ögonen

När jag kom ut till Skå idag blåste det rejält. Vinden låg precis i långa banans riktning, men flyglärar-Sven log skadeglatt och sa att idag ska du flyga själv och träna landningar, fast på den andra banan. Rak sidvind med andra ord. 

Jag tror att jag förklarat förut vad som är grejen med sidvindslandningar, men i korthet måste man hålla upp planet mot vinden för att spåret över marken ska gå rakt in mot banan. Men så kan man ju inte landa. Därför rätar man upp planet med sidrodret precis innan man sätter ner det, men samtidigt måste man luta planet åt andra hållet för att inte driva i sidled. Korsade roder kallas det för. 

Det var inte första gången vi övade på det, men nu skulle jag göra det själv. Ner kom jag uppenbarligen, och det gick rätt bra mest hela tiden. Två saker var svåra:

1. Det ligger en dunge på vindsidan precis när man kommer in över bantrösekeln vilket gör att vinden tar slut strax innan landning. Jaha, man behöver inte hålla upp så mycket, och precis när jag rätat upp planet tar dungen slut, och vips full sidvind igen och en massa korrektioner på slutet för att komma ner med rätt hjul först. Jo, rätt hjul. Man ska landa på ett hjul när det blåser från sidan. Det som är närmast vinden. Sedan ner med andra sidan och till sist noshjulet. Sa jag att det var svårt?
2. Något som förbryllade mig och försvårade var att jag tyckte att det gick så fort när jag kom in över banan. Planet ville liksom aldrig sätta sig. Delsvis berodde det på den totala avsaknaden av motvindskomposant vid landningen, men efter flygningen fick jag veta att hastighetsmätaren visar för lite i låga farter (vilket den inte gjort tidigare). Min verkliga fart var med andra ord några knop högre än den borde. Man lever och man lär.

Efter 8 landningar och en välförtjänt bensträckare var det dags för ett instrumentpass där vi skulle träna på branta svängar och "onormala flyglägen". På med plasthatten som skymmer sikten utåt, och den här gången fick jag även starta utan att se något annat än instrumenten. Väl uppe drabbades jag av en känsla att planet lutade åt ena hållet, men när jag kollade instrumenten så låg jag rätt på vingarna. Det var sjukt jobbigt att tänka bort balansorganens signaler och känslan hängde med genom hela lektionen. Det var lätt att förstå att det snabbt kan gå riktigt illa om man förlorar sina visuella referenser och inte vågar lita på instrumenten.

Lita på instrumenten förresten, "nu gick horisontgyrot sönder" sa Sven och tejpade över instrumentet med en papperslapp. Då blev det till att använda höjdmätare och svängindikator som hjälp. Gyrokompassen gick också "sönder". Kul övning. Branta svängar är svåra normalt och ännu svårare på instrument. Det var knepigt att hålla höjden framförallt. Stall och vikning var också svårt. Snabbt kolla in rätt instrument och hitta rätt flygläge låter kanske inte så svårt, men det är lätt att bli desorienterad, särskilt som jag fick titta ner i golvet medan Sven flög planet in i ett knepigt läge som jag inte riktigt kunde förutse. 

Hemflygningen skedde återigen med "radarledning". Jag fick kurser och höjder att hålla mig till, och när jag till sist fick ta av mig plasthatten var jag på final, men av fältet såg jag inte ett smack. En lågtstående sol förvandlade vindrutan till en glittrande mjölkdimma. Det hade varit svårt med lågtstående sol vilken dag som helst, men nu var mina ögon helt ovana vid ljuset från omgivningen. Ruggigt knepigt att bedöma höjden när jag skulle sätta ner planet och inte så lite läskigt. 

Nästa gång blir det troligen bedömingslandningar som enkelkommando, men vi har också en övning där vi ska flyga med maxlast framför oss. Då beter sig planet lite annorlunda än vad jag är van vid.

 

http://jagflyger.posterous.com