När jag kom ut till Skå idag blåste det rejält. Vinden låg precis i långa banans riktning, men flyglärar-Sven log skadeglatt och sa att idag ska du flyga själv och träna landningar, fast på den andra banan. Rak sidvind med andra ord.
Jag tror att jag förklarat förut vad som är grejen med sidvindslandningar, men i korthet måste man hålla upp planet mot vinden för att spåret över marken ska gå rakt in mot banan. Men så kan man ju inte landa. Därför rätar man upp planet med sidrodret precis innan man sätter ner det, men samtidigt måste man luta planet åt andra hållet för att inte driva i sidled. Korsade roder kallas det för.
Det var inte första gången vi övade på det, men nu skulle jag göra det själv. Ner kom jag uppenbarligen, och det gick rätt bra mest hela tiden. Två saker var svåra:
- Det ligger en dunge på vindsidan precis när man kommer in över bantrösekeln vilket gör att vinden tar slut strax innan landning. Jaha, man behöver inte hålla upp så mycket, och precis när jag rätat upp planet tar dungen slut, och vips full sidvind igen och en massa korrektioner på slutet för att komma ner med rätt hjul först. Jo, rätt hjul. Man ska landa på ett hjul när det blåser från sidan. Det som är närmast vinden. Sedan ner med andra sidan och till sist noshjulet. Sa jag att det var svårt?
- Något som förbryllade mig och försvårade var att jag tyckte att det gick så fort när jag kom in över banan. Planet ville liksom aldrig sätta sig. Delsvis berodde det på den totala avsaknaden av motvindskomposant vid landningen, men efter flygningen fick jag veta att hastighetsmätaren visar för lite i låga farter (vilket den inte gjort tidigare). Min verkliga fart var med andra ord några knop högre än den borde. Man lever och man lär.
Efter 8 landningar och en välförtjänt bensträckare var det dags för ett instrumentpass där vi skulle träna på branta svängar och "onormala flyglägen". På med plasthatten som skymmer sikten utåt, och den här gången fick jag även starta utan att se något annat än instrumenten. Väl uppe drabbades jag av en känsla att planet lutade åt ena hållet, men när jag kollade instrumenten så låg jag rätt på vingarna. Det var sjukt jobbigt att tänka bort balansorganens signaler och känslan hängde med genom hela lektionen. Det var lätt att förstå att det snabbt kan gå riktigt illa om man förlorar sina visuella referenser och inte vågar lita på instrumenten.
Lita på instrumenten förresten, "nu gick horisontgyrot sönder" sa Sven och tejpade över instrumentet med en papperslapp. Då blev det till att använda höjdmätare och svängindikator som hjälp. Gyrokompassen gick också "sönder". Kul övning. Branta svängar är svåra normalt och ännu svårare på instrument. Det var knepigt att hålla höjden framförallt. Stall och vikning var också svårt. Snabbt kolla in rätt instrument och hitta rätt flygläge låter kanske inte så svårt, men det är lätt att bli desorienterad, särskilt som jag fick titta ner i golvet medan Sven flög planet in i ett knepigt läge som jag inte riktigt kunde förutse.
Hemflygningen skedde återigen med "radarledning". Jag fick kurser och höjder att hålla mig till, och när jag till sist fick ta av mig plasthatten var jag på final, men av fältet såg jag inte ett smack. En lågtstående sol förvandlade vindrutan till en glittrande mjölkdimma. Det hade varit svårt med lågtstående sol vilken dag som helst, men nu var mina ögon helt ovana vid ljuset från omgivningen. Ruggigt knepigt att bedöma höjden när jag skulle sätta ner planet och inte så lite läskigt.
Nästa gång blir det troligen bedömingslandningar som enkelkommando, men vi har också en övning där vi ska flyga med maxlast framför oss. Då beter sig planet lite annorlunda än vad jag är van vid.
http://jagflyger.posterous.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar