Hösten är VFR flygarens sämste vän, och den här hösten har varit regnigare än vanligt. Liksom sommaren.
Med endast 5,7 flygtimmar kvar tills det är dags att flyga upp känns det dubbelt irriterande med inställda lektioner på grund av dåligt väder. Det skulle vara så grymt skönt att vara klar.
Men molnen är för låga och/eller sikten för dålig alltför ofta så här års. Och då ska ändå nästa flygning ske på lägre höjd än normalt...
Vanligvist håller vi oss på 1000 fot eller däröver, men man får flyga på 500 fot om man gör det utanför tättbegyggt område. Självklart finns det fördelar med att flyga högt, inte minst ur ett säkerhetsperspektiv. Höjd är lika med tid vid ett motorbortfall.
Inom Frivilliga Flygkåren där min lärare är aktiv tränar man lågflygning ända ner på 250 fots höjd, men vi ska nöja oss med 500, vilket är ca 165 meter. Men man flyger inte bara lågt, man ska göra det med precision också. Pricka brytpunkterna på sekunden i förhållande till sin planering, vilket faktiskt är en hel sport i sig som det tävlas i.
Eftersom jag börjar få slut på övningar i min utbildningsplan, men ändå måste skramla ihop de sista 5,7 timmarna ska vi nästa gång ge oss ut på en precisionnavigering på 500 fots höjd i Sörmland. Från Skå fram till punkten där strecken grenar ut sig flyger vi som vanligt, men där går vi ner på 500 fot och startar klockan. Min utmaning blir att både navigera ochhitta rätt samt att anpassa hastigheten så att jag håller min uträknade ground speed på varje ben och därmed prickar brytpunkterna så exakt som möjligt. Här handlar det om att förbereda sig ordentligt.
Egentligen skulle jag flugit den här banan i dag, men som sagt, skitväder! Jag hoppas på bättre förhållanden på måndag.
Trevlig helg!
http://jagflyger.posterous.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar